När livet kommer över en och verkligheten slår dej i ansiktet

Här sitter jag ensam i mitt kök när verkligheten slår mig i ansiktet och jag inser saker som jag kanske har blundat åt eller skjutit åt sidan för att orka gå framåt. Med staplande steg går man genom livet med en ryggsäck på ryggen. Under livets gång så fylls den där ryggsäcken på med erfarenhet och kundskap. Min ryggsäck känns just nu extremt tung och svår hanterlig. 
Men jag fixar det som med allt annat i livet så fixar Pernilla det. 
 
Men idag tändes det ett ljus när det gick upp för mig den meningen som jag sagt så många gånger till mig själv och till folk i min närhet.
Att ha Mindra är som att ha en bebis hela livet. Hon blir ju äldre och tyngre men annars är allt som med en bebis. Hon kan inte prata , äta själv gå på toa mm. 
Så idag när jag gav henne mat i knappen så slog det mig att det är som att amma sitt barn hela livet. Jag tyckte att det var jobbigt när MInton var liten och man skulle amma Mindra för man blir ju så himla låst och måste sitta på ett ställe man kan inte rör sig efter det stora barnen för att se att det barnen inte hittar på några dumheter. Men det var ju då allt bus hittades på när dom vet att man inte kan förlja med eller ha 100 % koll på dom. Prcis så känner jag med MIndras matning. Jag blir ju helt låst medans hon äter jag kan inte flytta mig eller hjälpa dom andra barnen medans hon äter. Ja hon sitter ju i rullstolen ibland oh äter och då kan man ju gå omkring med henne och flytta på sig men oftast äter hon kanske liggandes och då är du låst. Så var fjärde timme hennes vaken tid så är det matdags för henne. Vilket gör att är man ensam så blir man verkligen låst. Som idag då skulle MIndra ha mat och grabbarna gick ut. Mindra har då suttitt upp en stund så när det var dags för mat så la jag henne och då kan ju om andra barnen på att dom skulle gå ut. Så jag säger till dom att jag måste ge Mindra mat så era konflikter och bråk får ni försöka lösa själva, Vilket gör att jag under dessa 30 minuter MIndra får mat bara hör mina barn på utsidan huset som skriker och bråkar med varandra. Jag kan alltså inte lämna MIndra utan hoppas att dom ska lösa det. Vilket dom så klart inte gjorde utan dom sprang in och ut i dörren för att skvallra vad än den ena än den andra hade gjort. 
Snacka om att känna sig ottillräcklig som mamma. 
 
Hon har ju dessutom inte sovit många hela nätter i sitt 10 åriga liv och det gör ju inte bebisar heller dom vaknar ju också hela tiden och ska ha mat och närhet.